i min uppochner-, utochin- och bakochfram-värld har en ny stjärna tänts på himlen. den heter didrik, och han lyser igenom allt det mörka omkring mig, i mig.

och jag ler på riktigt.




(jag vet att jag ser ut som bajs men det spelar ingen roll, jag är hellre lyckligt bajs än olycklig snygging.)

på min skola har vi en regel, och den säger att man inte får spela på sina instrument eller skrika i esteternas uppehållsrum, av den anledningen att vi musiker blir utsatta för höga ljudnivåer så ofta, och uppehållsrummet är till för att kunna vila sig i, vila öronen. men endel har haft svårt för att inte bryta mot regeln och sitter och spelar på sina gitarrer och skriker i alla fall, så lärarna har sagt till alla igen och satt upp lappar. och ändå har jag och tina fått säga åt flera varje dag, och jag är så less. kan dom inte fatta att det är jobbigt? att vissa har sjukt mycket problem med för mycket ljud på samma gång? jag är så arg på vissa, som jag sagt till miljoner gånger, och ändå börjar spela igen efter bara någon minut.
men imorgon ska jag prata med lärarna, för jag orkar inte vara där om det ska fortsätta. alla kommer ju börja tycka illa om mig och att jag bara tjatar och drygar om jag måste fortsätta säga till hela tiden.. vill inte det. vill inte vara den jobbiga.

men jag har perceptionsstörningar, vilket innebär att jag har problem att tolka sinnesintryck. när det är för mycket ljud kan jag inte fokusera på ett och istället kan det leda till att jag hör något som inte alls sägs eller spelas. det kan vara hemska skrik, ord.. och jag kan få en panikattack. jag blir lika rädd varje gång det händer, så jag vill att det ska hända så sällan som möjligt. så jag förstår inte varför ingen lyssnar på lärarna och följer reglerna, därför skriver jag det här, någon kanske läser och börjar tänka efter lite.