idag vågade jag hålla mitt tal i svenskan.
tror aldrig jag skakat så mycket, var så sjukt nervös.
men: jag fick jättefina kommentarer efter åt :$ tack alla!

nu är jag megastolt.
tog ett jättestort steg idag, jättemegastort!


talet:

”En del unga är som maskrosbarn, och överlever allt. Sedan finns det de som är som orkidéer, som har högre sårbarhet och måste få rätt mängd vatten och stå i rätt temperatur och jord för att växa.”

– så säger Sofia Åkerman i Per Mortensens artikel om henne och i det har hon rätt.

En del klarar av allt och en del andra, som mig själv och kanske andra här inne, har högre sårbarhet och klarar mindre om tillvaron inte är som den ska.

Artikeln berättar om hur Sofia Åkerman höll på gå under av anorexi och självskadebeteende men hur hon klarade sig ur det och nu är sjuksköterska och sprider sin kunskap genom föreläsningar och skriverier. Genom att berätta om sitt liv, och på det sättet lära människor om anorexi och självskadebeteende och hjälpa många att ta sig ur sitt mörker, har hon hittat sig själv.

Hon har gått ur rollen som offer och gått in i en hjälpa-roll. När jag läste om henne insåg jag att om hon klarade det, så borde jag också det. Mitt mål har länge varit att skydda andra från det jag varit med om, och lära andra om det.

I nian fick jag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, men har alltid känt att den bara stämde delvis, och nu i våras när jag började på vuxenpsyk träffade jag en läkare som på en gång såg att jag också hade en borderline personlighetsstörning, och när han berättade om störningen så insåg jag att han beskriver mig exakt.

Så, jag har PTSD och borderline, har varit självmordsbenägen och haft stora problem med självskadebeteende. Men den senaste tiden har jag känt mig nyvaken och redo att leva. Jag börjar tro att jag är ute ur mörkret nu, kanske för att stanna för alltid.

Idag är det ca 5 månader sen jag sist skadade mig själv, och innan den gången säkert ett år. För ca 2-3 år sedan var jag så djupt nere i mörkret att jag trodde att mörkret var jag. Jag var en vissnade orkidé. Men sakta började mörkret skingra sig och jag hittade en väg ut med hjälp från vänner, min dåvarande psykolog och min nya klass.

Ett självskadebeteende är någonting man kan klara sig ur, men för alltid bär man på konsekvenserna, bevisen att man varit där. Ärren. Men för mig har ärren blivit en del av mig, den människan jag är i dag.

Att jag var där i mörkret har gjort mig till en visare människa, hoppas jag i alla fall. Jag tror att man byggs upp av sina nergångar, och blir starkare varenda gång.

Jag tror att alla här inne någon gång har haft nedgångar, motgångar, i livet, större eller mindre. Men jag är helt säkert på att vi alla klarar det också. Jag säger inte att det är enkelt, utan att det är ett krig som man måste kämpa. Kämpa för sin egen rätt till livet och lyckan.

Man kommer alltid till en korsning i livet, där man kan välja vilken väg man vill ta. Det kan vara en väg som man bara ser början på, där man ser lyckan, ljuset, på en gång, men man ser inte vad som kommer hända efter man gått förbi det ljuset, vi kallar den vägen chansningen.

Den andra vägen kan vara väldigt kort och ser enkel ut att gå, vi kallar den att ge upp. Den tredje vägen kan vara en lång väg, där den långa början bara ser jobbig ut, fylld med kamp och sånt som man vet kommer vara jobbigt och göra så ont, men ändå efter den långa delen av vägen så ser man ett sken av ljus, vi kallar den att gå vidare.

Efter att ha valt fel väg har jag nu bestämt mig för att välja den tredje vägen, även fast jag vet att det kommer bli en kamp som jag inte vet om jag klarar, men jag ser det som min ända utväg nu, att få gå vidare, leva på riktigt. Och ljuset där långt borta lockar mig. Jag tror att man lär sig att uppskatta det bra mer om man går igenom det svåra innan, så jag vet min väg nu.

Precis som Markoolio säger i Petter Karlssons artikel om honom så insåg han att det var dags för en vändpunkt efter att ha levt så länge i våldet och stölderna. Och min vändpunkt är här, dags att lämna det svåra bakom mig och gå framåt. Liksom, han lyckades ju, verkligen. Det tror jag att jag också kommer.

Vem säger att man inte kan sluta som ett maskrosbarn även fast man föds som en orkidé?